22 December
Ja, då var jag tillbaka.
Som vanligt kommer jag med dilemman.
Nu har jag bott i Kanada i nästan två år. Två hela år på en annan kontinent.
Jag tänker ofta på familjen, vännerna, och moderlandet. Funderar mycket på vad dom har för sig, och allt jag känner jag missar.
"Gräset är alltid grönare på andra sidan" är en filisofi min hjärna gärna anammar. Det är jäkla störande måste jag säga. Jag kan då aldrig vara nöjd. När jag är hemma i Sverige vill jag till Kanada, och när jag är hemma i Kanada vill jag till Sverige.
Hem ljuva hem..
Ja, det är svårt när man har två olika liv, på två olika platser. Jag har bara mig själv att skylla.
Jag trivs allt i Kanada också. Men det är annorlunda.
Så, vad är nytt med mig då?
Jag har börjat träna regelbundet, jag har varit rökfri sedan Augusti och snart är det jul!
Mest stolt är jag över att jag slutat röka. Kan inte ens föreställa mig att dra ett bloss längre, så sjukt.
Hur kunde jag någonsin tycka det var coolt? Men, men.. Vi lever och vi lär, och skönt är väl det!
Nu orkar jag inte skriva så mycket mer, vi ses när vi ses.
Mars 2018
Nytt år nya möjligheter, eller vad är det man brukar säga.
Nu har jag hittat tillbaka till dig igen, min gamla blogg. Du har hängt med allt för länge.
Här inne finns inlägg från 2010, men är ganska säker att jag skapade dig cirka 2007 eller 2008. Det betyder att du är runt tio år gammal. Sjukt. I tio år har du lyssnat på mina innersta tankar, och känslor. Sådant jag inte vågar prata med någon annan om. Min stöttepelare när jag känt mig ensam.
Jag försvinner från dig emellanåt, när jag inte behöver dig. Men du finns alltid kvar när jag kommer krypandes tillbaka.
Det var ungefär ett år sedan jag skrev sist. Då hade jag precis varit på äventyr i USA, och hälsat på Graham. Vi har fortfarande kontakt, men vi hörs inte lika ofta längre. Sist jag skrev här så var jag ju fruktansvärt förälskad i honom, men mycket har hänt på ett år.
Vi tar en liten recap från vad som har hänt det senaste året.
Ja, sist jag skrev här så hade Graham precis åkt hem igen. Jag blev samma dag utkickad från Komvux vilket ledde till att blev fruktansvärt nere och gick knappt utanför lägenheten på ett par veckor. Ingen inkomst, då jag fick csn från Komvux, och Pocket Shop gav mig inga pass. Självklart fick jag panik av detta då jag var rädd att jag inte skulle kunna betala min hyra och mina räkningar. Jag började söka jobb efter jobb, och fick ganska många intervjuer, men eftersom jag var desperat och de flesta jobbannonser ute vid den tiden var sommarjobb, så tackade jag nej till dom flesta.
I början av maj fick jag en interjvu på Annedals hus, chefen där erbjöd mig jobb på plats och jag började dagen där på. Äntligen började det ljusna för mig.
Jag började tappa hoppet över att det skulle bli jag och Graham, för kom igen.. Han bodde på andra sidan jorden från mig. Det säger sig självt att det inte funkar.. För det mesta. Så jag började dejta andra, och hängde lite med en kille som hette Anmar. Jättefin kille verkligen, men några veckor efter vi träffades så fick jag reda på att jag var gravid. Hoppsan! Så jag bröt med honom på grund av uppenbara skäl.
Ja, när det väl går bra för mig är det alltid något som ska testa mitt tålamod.
Veckan efter fick jag en tid på abortmottagningen på Östra Sjukhuset. Hanna var vänlig nog att följa med mig. Skrämde livet ur henne genom att vara sådär hysterisk som bara jag kan vara på sjukhus.
Men trots att jag var livrädd så gick det bra. Dom gjorde ultraljud på mig och tog lite prover. Bestämde mig för en kirurgisk abort. Två veckor senare kom mamma ner till mig med kanelbullar och Harry Potter på ljudbok, och var med mig under ingreppet.
Dagen efter jag och Hanna var på sjukhuset så kom Ophie till Göteborg och hälsade på. Det var midsommarafton och vi hade en midsommarfest hemma hos mig. Självklart var vädret kasst, men vi hade kul ändå när vi spelade kubb i regnet.
Var så glad över att Ophie kom hela vägen från Kalifornien! Vi var ute på en massa äventyr, bland annat var vi och paddlade kanot med sandra en dag, och en annan var vi i Köpenhamn med Devo.
Det var en ganska lugn sommar för mig, jobbade för det mesta. Orkade inte med så mycket annat. Orkade knappt med jobbet. Sov mycket.
I slutet av augusti flyttade Devo hem till Kelowna igen, efter att ha bott i Göteborg i två år, och eftersom han fyllde trettio den tredje september så tyckte jag och Alex att det var självklart att vi skulle åka med honom dit och fira honom.
Den trettioförsta augusti for vi iväg, och redan innan vi stack så hade jag börjat fundera på att flytta efter till Kanada.. Men innan jag bestämde mig helt, så ville jag först se mitt kanske framtida hem.
Det var varmt och soligt under resan, det var underbart. Jag menar, dom svenska sommrarna är ju inte direkt kända för att vara varma och soliga, så det var skönt med lite omväxling.
När vi kom fram till Kelowna efter ungefär ett dygns resa, blev vi välkomnade av Devo och hans bror Adam på greyhound stationen, och dom skjutsade oss till deras mammas hus där vi skulle bo under resan. Väl framme så bjöds det på drinkar och jag satt ute på altanen till fyra på morgonen.
Kommer inte riktigt ihåg allt i kronologisk ordning, men det spelar nog inte så stor roll..
Mitt bästa minne från resan var när vi köpte madrasser och flöt på floden i Enderby. Solen sken, inte ett moln på himlen och berg i bakgrunden. Då var man verkligen bekymmerslös må jag lova.
Det blev mycket fest, drack säkert 12 av 15 dagar eller något i den stilen. Men kul hade vi. Om man bortser från att jag fick influensan och halsfluss då.
Träffade massvis med nya människor. Människor som blev mina vänner jag umgås med idag. Hängde en del med Devos bästa vän Caleb, som nu ett halvår senare är min pojkvän. Så kan det gå!
Det var en välbehövlig semester, och skönt att få en paus från verkligheten ett tag.
När vi kommit hem igen hade jag bestämt mig, att i januari skulle flyttlasset gå till Kanada. Så det var bara att börja spara och jobba på. Känns helt sjukt att jag lyckades. Men här ligger jag i min säng i Kelowna, och skriver. Knäppt hur livet blir ibland. Men fint är det. Kämpigt, men fint.
Hösten 2017 var för mig en ganska trist period, för det enda jag kunde tänka på var Kanada, och det enda jag gjorde om dagarna var att sova och jobba ungefär.
Januari kom till slut, efter vad kändes som en evighet ungefär. Hade min avskedsfest den trettonde januari, och dagen därpå åkte jag och Andreas ner till honom i Malmö.
Det kändes såklart vemmodigt att säga hejdå till fina fina Göteborg som var mitt hem i nästan fyra år. Att säga farväl till Jocke, och Norra Liden efter nästan tre år. Men ingenting varar för evigt, och det var dags för nya äventyr.
Bodde hos Andreas i två nätter, sedan skjutsade han mig till tågstationen och jag tog tåget mot Kastrup. Det kändes minst sagt overkligt. Ut ensam i världen.
Devo och Adam hämtade mig på flygplatsen i Kelowna, och där började mitt nya liv.
Nu bor jag här, i Kelowna. Bor på Woods road, och jobbar på Sunshine Pools & Spas. Dejtar Caleb, och umgås med vänner. Har det bra, men har hemlängtan.
Säger inte att jag vill hem, men det är allt lite ensamt att flytta till ett annat land ifrån alla ens vänner och familj.
Men det kommer nog gå över till slut.
Tack bloggen igen, för att du lyssnar på mig när jag behöver en vän.
21
Jag behöver ta mig fan gå och prata med någon alltså. Det känns som jag håller på att bli galen, om jag inte redan är det.
Igår trodde jag att jag höll på att få en psykos, satt i soffan och kollade på väggen tills jag fick för mig att skuggorna började röra sig, blev så himla rädd då jag får för mig ganska ofta att det är någon i lägenheten trots att det inte är det. Men då höll jag iallafall på att få en panikattack, även om jag haft det förut så hade jag en känsla jag aldrig haft förut. Svårt att förklara.
Men iallafall.. Jag är så otroligt paranoid att det ofta förstör min vardag då jag går runt och oroar mig hela tiden. Jag är rädd för att jag ska se saker som inte finns, hallucinera, att någon ska bryta sig in i lägenheten när jag är själv, att det redan är någon i lägenheten, att jag är förföljd, att folk vill mig illa, och så vidare.. Och speciellt nu när jag är ensam i lägenheten så påverkar det mig mycket. Jag blir rädd vid minsta ljud som inte "hör hemma", hör jag något ljud som jag inte kan identifiera som tex regn så tror jag att det är någon i lägenheten.
Det tar så himla mycket energi att gå runt och vara rädd hela tiden, jag är så trött på det. Därför tänker jag att det kan vara bra att gå till någon professionell och prata om det.
Ska bara ta tag i det också. Hehe.
Onsdag
Igår åkte Graham hem till Rock Hill. Det var längesedan jag grät så mycket som jag gjorde igår. Så himla jobbig och underlig känsla att någon som man har spenderat en månad dygnet runt tillsammans med plötsligt inte finns vid ens sida, och att inte veta när man kommer ses igen. Men ses igen det kommer vi, såklart. Vi vill ju bara vara med varandra.
Det har varit så himla underbart att få ha honom här, i min stad, i min säng, i mitt liv. Att få se hur mitt liv ser ut här i Göteborg. Och oj vad vi har hunnit med saker.
Vi har ätit massa god mat, fikat minst tusen gånger, druckit en jäkla massa öl, varit i Jönköping och hälsat på hans vänner, umgåtts med mina vänner, varit i Säffle, åkt på älgsafari, åkt över till norska gränsen (i typ 20 minuter), och så vidare.
Vi har skrattat ihop, vi har gråtit ihop.
Det gör dock så himla ont att vi bor i två olika delar av världen, när allt man vill göra är att spendera all tid ihop. Men jag antar att detta kanske bara gör oss starkare. Vi blir tvungna att lita på varandra, ha tålamod, prata öppet om saker. Man uppskattar också tiden man har ihop så mycket mer. Men oj vad det gör ont att säga hejdå och inte veta när man kommer kunna ses igen.
Jag är iallafall i full flärd med att skaffa ett nytt/till jobb så jag kan spara ihop massa pengar så jag kan komma och hälsa på honom. Fingers crossed!
Så himla underligt hur allt har blivit. Från en super like på tinder, till det här. Hur jag den nionde mars bara satte mig på ett plan till Charlotte, North Carolina för att träffa honom. Utan att veta hur det hade kunnat sluta, för hur skulle vi kunna veta att vi skulle tycka om varandra så mycket i verkligheten också?
Trots att vi bara har känt varandra i lite mer än två och en halv månad än så länge, så har vi så otroligt många knäppa och roliga minnen ihop. Är så glad över att detta har inträffat. Att han från ingenstans kom in i mitt liv och jag föll pladask.
Har suttit den senaste timmen och tänkt på allt som har hänt. Hur vi dom första timmarna, efter han hade hämtat upp mig på flygplatsen i Charlotte, knappt kunde kolla varandra i ögonen. Hur vi den första hela dagen vi var med varandra satt i en bil i cirka nio timmar tillsammans. Hur vi lyckades låsa in bilnycklarna i bilen på Walmarts parkering. Alla pratstunder, alla tysta stunder. Äsch nu bara babblar jag utan att jag riktigt vet vart jag vill komma. Vill väl bara säga att jag är oerhört tacksam för att detta har hänt, det har verkligen förgyllt min tillvaro minst sagt.
10.2
Känslor, känslor, känslor.
Skit är vad det är. Men jag antar att känslor även är det som gör livet värt att leva.
Det är ju ingen idé att finnas om man inte kan känna någonting. Ett liv i apati/likgiltighet är ju helt meningslöst.
Idag har Graham varit här en vecka, och det är en vecka och en dag tills han åker hem. Vad händer sedan?
Bra fråga. Jag vet inte. Han vet inte.
Det är väl inte direkt så att vi har pratat om det heller, och jag vågar inte riktigt dra upp det. Även om jag skulle vilja. Men jag vågar inte riktigt. Jag har ingen aning om vad han känner för mig, och jag känner att jag verkligen hade velat prata om det. För min egen skull. Så jag vet om det är någonting jag ska slösa energi på eller inte. Jag vill inte lägga massa känslor och energi på någon som inte har besvarade känslor för mig. Men jag vet inte heller om jag vill veta vad han känner för mig, jag kanske får ett svar jag inte vill ha.
Jag är inte en person som fastnar lätt för andra människor, jag blir inte lätt intresserad. Men om jag verkligen tycker om någon, eller älskar någon (mina vänner räknas också i denna kategori) så skulle jag göra vad som helst för den personen. För jag är en människa som kämpar. Hela jävla tiden. Men jag vill inte kämpa förgäves. Kämpa för någon som inte vill kämpa för mig, och ibland känner jag "varför skulle någon vilja kämpa för mig?". Men det hoppas jag väl att någon skulle vilja någon gång.
Jag har iallafall väldigt starka känslor för honom, och jag vill verkligen vara med denna människan, men för att kunna vara det måste båda vara lika hängivna till relationen. Annars kommer det gå åt helvete med en gång. Jag menar vi bor ändå i två olika delar av världen. Det kostar x antal tusen kronor att åka mellan oss och det är en lång resa.
Men jag är beredd att kämpa om han är det.
10
Vissa dagar känns det som någon knivhugger mig varje gång jag hör ett ljud, eller när någon pratar med mig/andas högt. Som naglar mot svarta tavlan ungefär. Förstår inte varför.. Blir extremt lätt irriterad och har inget tålamod med någonting. Vill bara ligga och sova. Sociala interaktioner dränerar min energi till max.
Vissa dagar vill jag bara gömma mig under täcket och fly undan världen. Ta en paus från livet. Bara glömma allt. Försvinna för en liten stund. Inte ha några minnen, eller tankar för framtiden. Bara vara.
Mitt huvud känns så jävla sprängfyllt ibland att det känns som mitt huvud håller på att explodera. Finns det något botemedel på det mån tro?
7
Nu har Graham varit här sedan i måndags, det blir väl fyra fem dagar eller något sådant.
För varje sekund som går får jag starkare och starkare känslor för honom, vilket suger på ett sätt då det gör allt så himla komplicerat.
Jag bor i Göteborg, och han i Rock Hill. Jag i Sverige, han i USA. Jag i Europa, han i Amerika. Vi bor iallafall på samma planet. Antar att man får försöka vara glad för det lilla i livet. Men jag funderar mycket på hur det här skulle fungera. Vi har inte riktigt pratat om det ordentligt ännu, vad som kommer hända när han åkt och så vidare.. Det enda vi konstaterat än så länge är att det kommer vara konstigt att vara ifrån varandra och att vi kommer sakna varandra. Vill verkligen vara med honom, han är en så otroligt fin människa. Tror aldrig jag har skrattat med någon så mycket som jag gjort med honom. Därför suger det så himla mycket att avståndet ställer till så mycket för oss.
Undrar verkligen vad detta kommer bli..
1
Virrpanna - Ett ord som beskriver mig perfekt.
Min hjärna kan vara så himla snurrig, och dimmig ofta. Jag vet varken in eller ut, och det känns jobbigt att tänka. Det känns ungefär som att hundra radiokanaler är igång samtidigt, eller som att gå genom kvicksand. Jag vet inte. Hursomhelst så är det oerhört jobbigt. Det känns ibland som att jag är handlingsförlamad på grund av detta. Som att hjärnan är tom och sprängfylld samtidigt. Det är som ett sorl, skulle man kanske kunna säga. Ett litet brus, eller skavsår som ständigt är där. Detta kan ge mig en sådan oerhörd panik ibland att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen, men grejen är ju att jag kan ju aldrig komma ifrån mig och min egen hjärna tyvärr. Det är väl någonting man bara får lära sig att leva med antar jag, men det är inte det lättaste.
30
Idag fick jag feeling att komma tillbaka hit igen. Har alltid gillat dagbokskonceptet, men tappar alltid bort anteckningsböcker, eller så glömmer jag bort dom helt. Så jag tänkte att det kanske blir lättare här, på cyberspace, då det alltid finns närvarande år 2017. Sedan är det alltid kul att kolla tillbaka på vad man gjorde, eller hur man mådde och tänkte så detta blir väl min lilla hemliga internetdagbok antar jag.
Så var är nytt då sedan jag senast skrev här?
En himla massa förstås, då senast jag skrev ett inlägg här var i slutet av 2014. Då hade jag bott i Göteborg i cirka ett halvår. Flyttade hit med min älskade Hanna i Augusti 2014. Började på Göteborgs Folkhögskola i slutet av samma månad, började jobba i Annedals hemtjänst i oktober, Sandra började dejta Fredrik och jag hans bror Dani. För mig och Dani gick det åt skogen (lika bra), men Sandra och Fredrik kilar faktiskt fortfarande stadigt, även om det var lite skakigt förra sommaren. Men nu verkar det gå bra mellan dom.
PS. Jag och Dani är fortfarande vänner.
Hanna och Jocke gjorde (ÄNTLIGEN) slut i slutet av 2014, och det var en väldigt jobbig period för Hanna, som det bör vara när ett förhållande tar slut efter 6 år, men hon kämpade igenom det och var så lättad när det var över. Nu har hon dejtat Alex sedan februari förra året, och dom verkar ha det så bra tillsammans. Är så lycklig för deras skull, och dom ska nästa månad flytta ihop! Hanna och Alex var lätt förra årets mest otippade par, men så himla kul att dom hittade varandra.
Mira har jag knappt pratat med sedan dagen före julafton, det blir väl ca tre månader sedan nu. Hon mår inte så bra, och jag tror hon har gått in i väggen. Enligt Alice så har hon bra och dåliga dagar och det går väldigt upp och ned. Så jag låter henne andas, hon kommer till mig när hon är redo för det. Men vissa dagar är det jobbigt för mig också såklart, kan känna sådan oerhörd frustration över att hon inte hör av sig. Förstår (tror) väl inte att det är något personligt, men när det går så lång tid och handlar om en utav sina närmsta vänner undrar jag ibland varför hon inte låter mig finnas där för henne. Men jag hoppas att hon blir bättre en vacker dag, så kommer jag nog få veta vad som pågått förhoppningsvis.
Jag orkar inte riktigt skriva en re-cap nu med vad jag har gjort sedan jag sist skrev här men kan däremot skriva lite om vad jag har gjort det senaste.
Fick i augusti 2016 jobb på Pocket Shop där jag trivs så himla bra, men då det inte finns tillräckligt med pass för att det ska gå runt för mig så har jag bestämt mig för att söka nytt efter sommaren.
Jag och Oskar gjorde slut i slutet av november/början av december, och det var SÅ skönt. Vilken oerhörd lättnad. Mådde nästan genast MYCKET bättre när vi kapat kontakten.
I januari började jag på komvux, då jag tänkte att jag skulle försöka IGEN att få klart dom där jävla betygen då det gick åt helvete på folkhögskolan. Nu är det snart april och jag ligger sjukt mycket efter, så vi får se om jag hinner lämna in allt i tid eller om jag bara ska ge allt som har med skolan att göra ett stort fuck you. Är så trött på detta.
I början av februari fick jag en super like på tinder av en kille som heter Graham, vi började snacka jättemycket väldigt snabbt, och den 9:e mars åkte jag till usa och hälsade på honom.
Det var så himla underligt att se honom i verkligheten, det var lite svårt att greppa att det faktiskt var en riktigt människa. Första dygnet var lite konstigt, och speciellt dom första timmarna då vi knappt kunde kolla på varandra för det var så överväldigande.
Men vilken fin människa! Han var lika rolig, och härlig i verkligheten. Tycker verkligen om honom jättemycket, och på måndag kommer han hit till Göteborg och hälsar på mig. Jag vet inte riktigt vart vi står just nu, men jag tror vi dejtar och jag tänker väl att det märks när han är här vad som kommer hända.
Men jag förstår mig inte riktigt på mig själv ibland, jag hittar aldrig människor att dejta i samma stad där jag bor. Och detta tar väl priset, att börja träffa någon som bor i Rock Hill, South Carolina. Jag hoppas såklart att det går bra, men vill samtidigt inte ha för höga förhoppningar då det lika gärna skulle kunna skita sig rejält. Men om det skiter sig så är jag iallafall glad över vårt lilla äventyr ihop. Han har öppnat mina ögon på många sätt, och det känns skönt att prata med någon är på samma nivå som mig, känslomässigt eller vad man ska säga. Vi tänker ganska lika, men ändå olika. Men vi förstår varandra på ett annat plan. Det är väldigt skönt.
Ja, detta blev säkert skitrörigt.. Men så får det vara!
23
I ett rum fullt av människor känner jag mig ändå ensammast i världen.
8
Kroppsångest.
Mamma kallade mig för tjocksmock förut.
Tack. Det gör allt jävligt mycket lättare för mig när du gör mig medveten om min kropp. Sluta pika mig jämt. Jag vet att jag är tjock.
Jag hatar att vara medveten om min kropp. Att känna av den.
Jag hatar att jag har svårt för fysisk närhet bara för att jag är så fruktansvärt obekväm i min kropp. Får panik inombords så fort någon tar på mig, och hjärnan börjar genast spinna.
Jag tror att alla finner mig motbjudande, men förstår ej hur en kan tro på något en har starka motbevis för.
25
Ja då var det dags att börja skriva här igen.
Jag har blivit så himla tjock, fet rätt ut sagt. Det värsta är att jag vet inte alls om jag inbillar mig eller inte.
De senaste 1,5 veckorna har jag inte ätit över 500 kalorier och för det mesta har det legat på ca 120-200. Dessutom tränar jag, men jag känner mig fetare för var dag som går. För att citera Kate Moss "Nothing taste as good as skinny feels.", jag har aldrig gillat det citatet men det stämmer tyvärr.
Idag har jag ätit havregrynsgröt med hallon i och ca två teskedar havredryck till frukost och druckit en pepsi Max till lunch. Det ligger ca på 150-170 kcal.
Köpte ett måttband på lunchen idag. När jag kommer hem ska jag mäta lite kroppsdelar så att jag kan få bevis för att jag gör framgång. Hur ska jag annars veta när ens hjärna säger till en att man bara växer och växer?
två år
Idag är det två år sedan Frida dog. Älskade, fina, underbara Frida.
Älskar henne så jävla mycket.
Mitt hjärta brister varenda gång jag tänker på min vackra ängel.
Känslogryta
Jag håller på att koka över med känslor. Bara för att vi är vänner ger inte det dig rätt att ”nypa min röv lite lekfullt”, det ger inte dig rätt att kittla mig fast jag bestämt sagt nej. Det ger inte dig rätt att hålla armen runt mig, smeka min hand/mitt huvud/axel/wherever när jag sagt att jag inte tycker om det.
Jag förstår inte, vad är det som är så jävla svårt att förstå med ordet nej?
Vill jag inte så vill jag inte, punkt.
Det kallas brist på respekt.
Jag är inte någons ägodel och bara för att jag ser ut på ett visst sätt ger inte det någon rätt att behandla mig som du vill.
Respektera mig. Och lyssna när jag säger nej.
06
finns det inte plats för mig längre?
