holmcamilla

Nytt år nya möjligheter, eller vad är det man brukar säga.

Nu har jag hittat tillbaka till dig igen, min gamla blogg. Du har hängt med allt för länge. 

Här inne finns inlägg från 2010, men är ganska säker att jag skapade dig cirka 2007 eller 2008. Det betyder att du är runt tio år gammal. Sjukt. I tio år har du lyssnat på mina innersta tankar, och känslor. Sådant jag inte vågar prata med någon annan om. Min stöttepelare när jag känt mig ensam.

Jag försvinner från dig emellanåt, när jag inte behöver dig. Men du finns alltid kvar när jag kommer krypandes tillbaka.

 

Det var ungefär ett år sedan jag skrev sist. Då hade jag precis varit på äventyr i USA, och hälsat på Graham. Vi har fortfarande kontakt, men vi hörs inte lika ofta längre. Sist jag skrev här så var jag ju fruktansvärt förälskad i honom, men mycket har hänt på ett år.

Vi tar en liten recap från vad som har hänt det senaste året.

 

Ja, sist jag skrev här så hade Graham precis åkt hem igen. Jag blev samma dag utkickad från Komvux vilket ledde till att blev fruktansvärt nere och gick knappt utanför lägenheten på ett par veckor. Ingen inkomst, då jag fick csn från Komvux, och Pocket Shop gav mig inga pass. Självklart fick jag panik av detta då jag var rädd att jag inte skulle kunna betala min hyra och mina räkningar. Jag började söka jobb efter jobb, och fick ganska många intervjuer, men eftersom jag var desperat och de flesta jobbannonser ute vid den tiden var sommarjobb, så tackade jag nej till dom flesta.

I början av maj fick jag en interjvu på Annedals hus, chefen där erbjöd mig jobb på plats och jag började dagen där på. Äntligen började det ljusna för mig. 

 

Jag började tappa hoppet över att det skulle bli jag och Graham, för kom igen.. Han bodde på andra sidan jorden från mig. Det säger sig självt att det inte funkar.. För det mesta. Så jag började dejta andra, och hängde lite med en kille som hette Anmar. Jättefin kille verkligen, men några veckor efter vi träffades så fick jag reda på att jag var gravid. Hoppsan! Så jag bröt med honom på grund av uppenbara skäl.
Ja, när det väl går bra för mig är det alltid något som ska testa mitt tålamod.

Veckan efter fick jag en tid på abortmottagningen på Östra Sjukhuset. Hanna var vänlig nog att följa med mig. Skrämde livet ur henne genom att vara sådär hysterisk som bara jag kan vara på sjukhus.

Men trots att jag var livrädd så gick det bra. Dom gjorde ultraljud på mig och tog lite prover. Bestämde mig för en kirurgisk abort. Två veckor senare kom mamma ner till mig med kanelbullar och Harry Potter på ljudbok, och var med mig under ingreppet.

 

Dagen efter jag och Hanna var på sjukhuset så kom Ophie till Göteborg och hälsade på. Det var midsommarafton och vi hade en midsommarfest hemma hos mig. Självklart var vädret kasst, men vi hade kul ändå när vi spelade kubb i regnet. 

Var så glad över att Ophie kom hela vägen från Kalifornien! Vi var ute på en massa äventyr, bland annat var vi och paddlade kanot med sandra en dag, och en annan var vi i Köpenhamn med Devo.

 

Det var en ganska lugn sommar för mig, jobbade för det mesta. Orkade inte med så mycket annat. Orkade knappt med jobbet. Sov mycket. 

 

I slutet av augusti flyttade Devo hem till Kelowna igen, efter att ha bott i Göteborg i två år, och eftersom han fyllde trettio den tredje september så tyckte jag och Alex att det var självklart att vi skulle åka med honom dit och fira honom. 

Den trettioförsta augusti for vi iväg, och redan innan vi stack så hade jag börjat fundera på att flytta efter till Kanada.. Men innan jag bestämde mig helt, så ville jag först se mitt kanske framtida hem.

 

Det var varmt och soligt under resan, det var underbart. Jag menar, dom svenska sommrarna är ju inte direkt kända för att vara varma och soliga, så det var skönt med lite omväxling.

När vi kom fram till Kelowna efter ungefär ett dygns resa, blev vi välkomnade av Devo och hans bror Adam på greyhound stationen, och dom skjutsade oss till deras mammas hus där vi skulle bo under resan. Väl framme så bjöds det på drinkar och jag satt ute på altanen till fyra på morgonen.

Kommer inte riktigt ihåg allt i kronologisk ordning, men det spelar nog inte så stor roll..

Mitt bästa minne från resan var när vi köpte madrasser och flöt på floden i Enderby. Solen sken, inte ett moln på himlen och berg i bakgrunden. Då var man verkligen bekymmerslös må jag lova.

Det blev mycket fest, drack säkert 12 av 15 dagar eller något i den stilen. Men kul hade vi. Om man bortser från att jag fick influensan och halsfluss då.

Träffade massvis med nya människor. Människor som blev mina vänner jag umgås med idag. Hängde en del med Devos bästa vän Caleb, som nu ett halvår senare är min pojkvän. Så kan det gå!

Det var en välbehövlig semester, och skönt att få en paus från verkligheten ett tag.

 

När vi kommit hem igen hade jag bestämt mig, att i januari skulle flyttlasset gå till Kanada. Så det var bara att börja spara och jobba på. Känns helt sjukt att jag lyckades. Men här ligger jag i min säng i Kelowna, och skriver. Knäppt hur livet blir ibland. Men fint är det. Kämpigt, men fint.

 

Hösten 2017 var för mig en ganska trist period, för det enda jag kunde tänka på var Kanada, och det enda jag gjorde om dagarna var att sova och jobba ungefär.

 

Januari kom till slut, efter vad kändes som en evighet ungefär. Hade min avskedsfest den trettonde januari, och dagen därpå åkte jag och Andreas ner till honom i Malmö. 

Det kändes såklart vemmodigt att säga hejdå till fina fina Göteborg som var mitt hem i nästan fyra år. Att säga farväl till Jocke, och Norra Liden efter nästan tre år. Men ingenting varar för evigt, och det var dags för nya äventyr.

 

Bodde hos Andreas i två nätter, sedan skjutsade han mig till tågstationen och jag tog tåget mot Kastrup. Det kändes minst sagt overkligt. Ut ensam i världen.

 

Devo och Adam hämtade mig på flygplatsen i Kelowna, och där började mitt nya liv.

Nu bor jag här, i Kelowna. Bor på Woods road, och jobbar på Sunshine Pools & Spas. Dejtar Caleb, och umgås med vänner. Har det bra, men har hemlängtan. 

Säger inte att jag vill hem, men det är allt lite ensamt att flytta till ett annat land ifrån alla ens vänner och familj.

Men det kommer nog gå över till slut.

 

Tack bloggen igen, för att du lyssnar på mig när jag behöver en vän.