21
Jag behöver ta mig fan gå och prata med någon alltså. Det känns som jag håller på att bli galen, om jag inte redan är det.
Igår trodde jag att jag höll på att få en psykos, satt i soffan och kollade på väggen tills jag fick för mig att skuggorna började röra sig, blev så himla rädd då jag får för mig ganska ofta att det är någon i lägenheten trots att det inte är det. Men då höll jag iallafall på att få en panikattack, även om jag haft det förut så hade jag en känsla jag aldrig haft förut. Svårt att förklara.
Men iallafall.. Jag är så otroligt paranoid att det ofta förstör min vardag då jag går runt och oroar mig hela tiden. Jag är rädd för att jag ska se saker som inte finns, hallucinera, att någon ska bryta sig in i lägenheten när jag är själv, att det redan är någon i lägenheten, att jag är förföljd, att folk vill mig illa, och så vidare.. Och speciellt nu när jag är ensam i lägenheten så påverkar det mig mycket. Jag blir rädd vid minsta ljud som inte "hör hemma", hör jag något ljud som jag inte kan identifiera som tex regn så tror jag att det är någon i lägenheten.
Det tar så himla mycket energi att gå runt och vara rädd hela tiden, jag är så trött på det. Därför tänker jag att det kan vara bra att gå till någon professionell och prata om det.
Ska bara ta tag i det också. Hehe.
Igår trodde jag att jag höll på att få en psykos, satt i soffan och kollade på väggen tills jag fick för mig att skuggorna började röra sig, blev så himla rädd då jag får för mig ganska ofta att det är någon i lägenheten trots att det inte är det. Men då höll jag iallafall på att få en panikattack, även om jag haft det förut så hade jag en känsla jag aldrig haft förut. Svårt att förklara.
Men iallafall.. Jag är så otroligt paranoid att det ofta förstör min vardag då jag går runt och oroar mig hela tiden. Jag är rädd för att jag ska se saker som inte finns, hallucinera, att någon ska bryta sig in i lägenheten när jag är själv, att det redan är någon i lägenheten, att jag är förföljd, att folk vill mig illa, och så vidare.. Och speciellt nu när jag är ensam i lägenheten så påverkar det mig mycket. Jag blir rädd vid minsta ljud som inte "hör hemma", hör jag något ljud som jag inte kan identifiera som tex regn så tror jag att det är någon i lägenheten.
Det tar så himla mycket energi att gå runt och vara rädd hela tiden, jag är så trött på det. Därför tänker jag att det kan vara bra att gå till någon professionell och prata om det.
Ska bara ta tag i det också. Hehe.
Onsdag
Igår åkte Graham hem till Rock Hill. Det var längesedan jag grät så mycket som jag gjorde igår. Så himla jobbig och underlig känsla att någon som man har spenderat en månad dygnet runt tillsammans med plötsligt inte finns vid ens sida, och att inte veta när man kommer ses igen. Men ses igen det kommer vi, såklart. Vi vill ju bara vara med varandra.
Det har varit så himla underbart att få ha honom här, i min stad, i min säng, i mitt liv. Att få se hur mitt liv ser ut här i Göteborg. Och oj vad vi har hunnit med saker.
Vi har ätit massa god mat, fikat minst tusen gånger, druckit en jäkla massa öl, varit i Jönköping och hälsat på hans vänner, umgåtts med mina vänner, varit i Säffle, åkt på älgsafari, åkt över till norska gränsen (i typ 20 minuter), och så vidare.
Vi har skrattat ihop, vi har gråtit ihop.
Det gör dock så himla ont att vi bor i två olika delar av världen, när allt man vill göra är att spendera all tid ihop. Men jag antar att detta kanske bara gör oss starkare. Vi blir tvungna att lita på varandra, ha tålamod, prata öppet om saker. Man uppskattar också tiden man har ihop så mycket mer. Men oj vad det gör ont att säga hejdå och inte veta när man kommer kunna ses igen.
Jag är iallafall i full flärd med att skaffa ett nytt/till jobb så jag kan spara ihop massa pengar så jag kan komma och hälsa på honom. Fingers crossed!
Så himla underligt hur allt har blivit. Från en super like på tinder, till det här. Hur jag den nionde mars bara satte mig på ett plan till Charlotte, North Carolina för att träffa honom. Utan att veta hur det hade kunnat sluta, för hur skulle vi kunna veta att vi skulle tycka om varandra så mycket i verkligheten också?
Trots att vi bara har känt varandra i lite mer än två och en halv månad än så länge, så har vi så otroligt många knäppa och roliga minnen ihop. Är så glad över att detta har inträffat. Att han från ingenstans kom in i mitt liv och jag föll pladask.
Har suttit den senaste timmen och tänkt på allt som har hänt. Hur vi dom första timmarna, efter han hade hämtat upp mig på flygplatsen i Charlotte, knappt kunde kolla varandra i ögonen. Hur vi den första hela dagen vi var med varandra satt i en bil i cirka nio timmar tillsammans. Hur vi lyckades låsa in bilnycklarna i bilen på Walmarts parkering. Alla pratstunder, alla tysta stunder. Äsch nu bara babblar jag utan att jag riktigt vet vart jag vill komma. Vill väl bara säga att jag är oerhört tacksam för att detta har hänt, det har verkligen förgyllt min tillvaro minst sagt.
Det har varit så himla underbart att få ha honom här, i min stad, i min säng, i mitt liv. Att få se hur mitt liv ser ut här i Göteborg. Och oj vad vi har hunnit med saker.
Vi har ätit massa god mat, fikat minst tusen gånger, druckit en jäkla massa öl, varit i Jönköping och hälsat på hans vänner, umgåtts med mina vänner, varit i Säffle, åkt på älgsafari, åkt över till norska gränsen (i typ 20 minuter), och så vidare.
Vi har skrattat ihop, vi har gråtit ihop.
Det gör dock så himla ont att vi bor i två olika delar av världen, när allt man vill göra är att spendera all tid ihop. Men jag antar att detta kanske bara gör oss starkare. Vi blir tvungna att lita på varandra, ha tålamod, prata öppet om saker. Man uppskattar också tiden man har ihop så mycket mer. Men oj vad det gör ont att säga hejdå och inte veta när man kommer kunna ses igen.
Jag är iallafall i full flärd med att skaffa ett nytt/till jobb så jag kan spara ihop massa pengar så jag kan komma och hälsa på honom. Fingers crossed!
Så himla underligt hur allt har blivit. Från en super like på tinder, till det här. Hur jag den nionde mars bara satte mig på ett plan till Charlotte, North Carolina för att träffa honom. Utan att veta hur det hade kunnat sluta, för hur skulle vi kunna veta att vi skulle tycka om varandra så mycket i verkligheten också?
Trots att vi bara har känt varandra i lite mer än två och en halv månad än så länge, så har vi så otroligt många knäppa och roliga minnen ihop. Är så glad över att detta har inträffat. Att han från ingenstans kom in i mitt liv och jag föll pladask.
Har suttit den senaste timmen och tänkt på allt som har hänt. Hur vi dom första timmarna, efter han hade hämtat upp mig på flygplatsen i Charlotte, knappt kunde kolla varandra i ögonen. Hur vi den första hela dagen vi var med varandra satt i en bil i cirka nio timmar tillsammans. Hur vi lyckades låsa in bilnycklarna i bilen på Walmarts parkering. Alla pratstunder, alla tysta stunder. Äsch nu bara babblar jag utan att jag riktigt vet vart jag vill komma. Vill väl bara säga att jag är oerhört tacksam för att detta har hänt, det har verkligen förgyllt min tillvaro minst sagt.
10.2
Känslor, känslor, känslor.
Skit är vad det är. Men jag antar att känslor även är det som gör livet värt att leva.
Det är ju ingen idé att finnas om man inte kan känna någonting. Ett liv i apati/likgiltighet är ju helt meningslöst.
Idag har Graham varit här en vecka, och det är en vecka och en dag tills han åker hem. Vad händer sedan?
Bra fråga. Jag vet inte. Han vet inte.
Det är väl inte direkt så att vi har pratat om det heller, och jag vågar inte riktigt dra upp det. Även om jag skulle vilja. Men jag vågar inte riktigt. Jag har ingen aning om vad han känner för mig, och jag känner att jag verkligen hade velat prata om det. För min egen skull. Så jag vet om det är någonting jag ska slösa energi på eller inte. Jag vill inte lägga massa känslor och energi på någon som inte har besvarade känslor för mig. Men jag vet inte heller om jag vill veta vad han känner för mig, jag kanske får ett svar jag inte vill ha.
Jag är inte en person som fastnar lätt för andra människor, jag blir inte lätt intresserad. Men om jag verkligen tycker om någon, eller älskar någon (mina vänner räknas också i denna kategori) så skulle jag göra vad som helst för den personen. För jag är en människa som kämpar. Hela jävla tiden. Men jag vill inte kämpa förgäves. Kämpa för någon som inte vill kämpa för mig, och ibland känner jag "varför skulle någon vilja kämpa för mig?". Men det hoppas jag väl att någon skulle vilja någon gång.
Jag har iallafall väldigt starka känslor för honom, och jag vill verkligen vara med denna människan, men för att kunna vara det måste båda vara lika hängivna till relationen. Annars kommer det gå åt helvete med en gång. Jag menar vi bor ändå i två olika delar av världen. Det kostar x antal tusen kronor att åka mellan oss och det är en lång resa.
Men jag är beredd att kämpa om han är det.
10
Vissa dagar känns det som någon knivhugger mig varje gång jag hör ett ljud, eller när någon pratar med mig/andas högt. Som naglar mot svarta tavlan ungefär. Förstår inte varför.. Blir extremt lätt irriterad och har inget tålamod med någonting. Vill bara ligga och sova. Sociala interaktioner dränerar min energi till max.
Vissa dagar vill jag bara gömma mig under täcket och fly undan världen. Ta en paus från livet. Bara glömma allt. Försvinna för en liten stund. Inte ha några minnen, eller tankar för framtiden. Bara vara.
Mitt huvud känns så jävla sprängfyllt ibland att det känns som mitt huvud håller på att explodera. Finns det något botemedel på det mån tro?
Vissa dagar vill jag bara gömma mig under täcket och fly undan världen. Ta en paus från livet. Bara glömma allt. Försvinna för en liten stund. Inte ha några minnen, eller tankar för framtiden. Bara vara.
Mitt huvud känns så jävla sprängfyllt ibland att det känns som mitt huvud håller på att explodera. Finns det något botemedel på det mån tro?
7
Nu har Graham varit här sedan i måndags, det blir väl fyra fem dagar eller något sådant.
För varje sekund som går får jag starkare och starkare känslor för honom, vilket suger på ett sätt då det gör allt så himla komplicerat.
Jag bor i Göteborg, och han i Rock Hill. Jag i Sverige, han i USA. Jag i Europa, han i Amerika. Vi bor iallafall på samma planet. Antar att man får försöka vara glad för det lilla i livet. Men jag funderar mycket på hur det här skulle fungera. Vi har inte riktigt pratat om det ordentligt ännu, vad som kommer hända när han åkt och så vidare.. Det enda vi konstaterat än så länge är att det kommer vara konstigt att vara ifrån varandra och att vi kommer sakna varandra. Vill verkligen vara med honom, han är en så otroligt fin människa. Tror aldrig jag har skrattat med någon så mycket som jag gjort med honom. Därför suger det så himla mycket att avståndet ställer till så mycket för oss.
Undrar verkligen vad detta kommer bli..
1
Virrpanna - Ett ord som beskriver mig perfekt.
Min hjärna kan vara så himla snurrig, och dimmig ofta. Jag vet varken in eller ut, och det känns jobbigt att tänka. Det känns ungefär som att hundra radiokanaler är igång samtidigt, eller som att gå genom kvicksand. Jag vet inte. Hursomhelst så är det oerhört jobbigt. Det känns ibland som att jag är handlingsförlamad på grund av detta. Som att hjärnan är tom och sprängfylld samtidigt. Det är som ett sorl, skulle man kanske kunna säga. Ett litet brus, eller skavsår som ständigt är där. Detta kan ge mig en sådan oerhörd panik ibland att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen, men grejen är ju att jag kan ju aldrig komma ifrån mig och min egen hjärna tyvärr. Det är väl någonting man bara får lära sig att leva med antar jag, men det är inte det lättaste.
Min hjärna kan vara så himla snurrig, och dimmig ofta. Jag vet varken in eller ut, och det känns jobbigt att tänka. Det känns ungefär som att hundra radiokanaler är igång samtidigt, eller som att gå genom kvicksand. Jag vet inte. Hursomhelst så är det oerhört jobbigt. Det känns ibland som att jag är handlingsförlamad på grund av detta. Som att hjärnan är tom och sprängfylld samtidigt. Det är som ett sorl, skulle man kanske kunna säga. Ett litet brus, eller skavsår som ständigt är där. Detta kan ge mig en sådan oerhörd panik ibland att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen, men grejen är ju att jag kan ju aldrig komma ifrån mig och min egen hjärna tyvärr. Det är väl någonting man bara får lära sig att leva med antar jag, men det är inte det lättaste.
