holmcamilla

Känslor, känslor, känslor.

Skit är vad det är. Men jag antar att känslor även är det som gör livet värt att leva.

Det är ju ingen idé att finnas om man inte kan känna någonting. Ett liv i apati/likgiltighet är ju helt meningslöst.

 

Idag har Graham varit här en vecka, och det är en vecka och en dag tills han åker hem. Vad händer sedan?

Bra fråga. Jag vet inte. Han vet inte. 

Det är väl inte direkt så att vi har pratat om det heller, och jag vågar inte riktigt dra upp det. Även om jag skulle vilja. Men jag vågar inte riktigt. Jag har ingen aning om vad han känner för mig, och jag känner att jag verkligen hade velat prata om det. För min egen skull. Så jag vet om det är någonting jag ska slösa energi på eller inte. Jag vill inte lägga massa känslor och energi på någon som inte har besvarade känslor för mig. Men jag vet inte heller om jag vill veta vad han känner för mig, jag kanske får ett svar jag inte vill ha.

Jag är inte en person som fastnar lätt för andra människor, jag blir inte lätt intresserad. Men om jag verkligen tycker om någon, eller älskar någon (mina vänner räknas också i denna kategori) så skulle jag göra vad som helst för den personen. För jag är en människa som kämpar. Hela jävla tiden. Men jag vill inte kämpa förgäves. Kämpa för någon som inte vill kämpa för mig, och ibland känner jag "varför skulle någon vilja kämpa för mig?". Men det hoppas jag väl att någon skulle vilja någon gång.

 

Jag har iallafall väldigt starka känslor för honom, och jag vill verkligen vara med denna människan, men för att kunna vara det måste båda vara lika hängivna till relationen. Annars kommer det gå åt helvete med en gång. Jag menar vi bor ändå i två olika delar av världen. Det kostar x antal tusen kronor att åka mellan oss och det är en lång resa.

Men jag är beredd att kämpa om han är det.