Onsdag
Igår åkte Graham hem till Rock Hill. Det var längesedan jag grät så mycket som jag gjorde igår. Så himla jobbig och underlig känsla att någon som man har spenderat en månad dygnet runt tillsammans med plötsligt inte finns vid ens sida, och att inte veta när man kommer ses igen. Men ses igen det kommer vi, såklart. Vi vill ju bara vara med varandra.
Det har varit så himla underbart att få ha honom här, i min stad, i min säng, i mitt liv. Att få se hur mitt liv ser ut här i Göteborg. Och oj vad vi har hunnit med saker.
Vi har ätit massa god mat, fikat minst tusen gånger, druckit en jäkla massa öl, varit i Jönköping och hälsat på hans vänner, umgåtts med mina vänner, varit i Säffle, åkt på älgsafari, åkt över till norska gränsen (i typ 20 minuter), och så vidare.
Vi har skrattat ihop, vi har gråtit ihop.
Det gör dock så himla ont att vi bor i två olika delar av världen, när allt man vill göra är att spendera all tid ihop. Men jag antar att detta kanske bara gör oss starkare. Vi blir tvungna att lita på varandra, ha tålamod, prata öppet om saker. Man uppskattar också tiden man har ihop så mycket mer. Men oj vad det gör ont att säga hejdå och inte veta när man kommer kunna ses igen.
Jag är iallafall i full flärd med att skaffa ett nytt/till jobb så jag kan spara ihop massa pengar så jag kan komma och hälsa på honom. Fingers crossed!
Så himla underligt hur allt har blivit. Från en super like på tinder, till det här. Hur jag den nionde mars bara satte mig på ett plan till Charlotte, North Carolina för att träffa honom. Utan att veta hur det hade kunnat sluta, för hur skulle vi kunna veta att vi skulle tycka om varandra så mycket i verkligheten också?
Trots att vi bara har känt varandra i lite mer än två och en halv månad än så länge, så har vi så otroligt många knäppa och roliga minnen ihop. Är så glad över att detta har inträffat. Att han från ingenstans kom in i mitt liv och jag föll pladask.
Har suttit den senaste timmen och tänkt på allt som har hänt. Hur vi dom första timmarna, efter han hade hämtat upp mig på flygplatsen i Charlotte, knappt kunde kolla varandra i ögonen. Hur vi den första hela dagen vi var med varandra satt i en bil i cirka nio timmar tillsammans. Hur vi lyckades låsa in bilnycklarna i bilen på Walmarts parkering. Alla pratstunder, alla tysta stunder. Äsch nu bara babblar jag utan att jag riktigt vet vart jag vill komma. Vill väl bara säga att jag är oerhört tacksam för att detta har hänt, det har verkligen förgyllt min tillvaro minst sagt.
Det har varit så himla underbart att få ha honom här, i min stad, i min säng, i mitt liv. Att få se hur mitt liv ser ut här i Göteborg. Och oj vad vi har hunnit med saker.
Vi har ätit massa god mat, fikat minst tusen gånger, druckit en jäkla massa öl, varit i Jönköping och hälsat på hans vänner, umgåtts med mina vänner, varit i Säffle, åkt på älgsafari, åkt över till norska gränsen (i typ 20 minuter), och så vidare.
Vi har skrattat ihop, vi har gråtit ihop.
Det gör dock så himla ont att vi bor i två olika delar av världen, när allt man vill göra är att spendera all tid ihop. Men jag antar att detta kanske bara gör oss starkare. Vi blir tvungna att lita på varandra, ha tålamod, prata öppet om saker. Man uppskattar också tiden man har ihop så mycket mer. Men oj vad det gör ont att säga hejdå och inte veta när man kommer kunna ses igen.
Jag är iallafall i full flärd med att skaffa ett nytt/till jobb så jag kan spara ihop massa pengar så jag kan komma och hälsa på honom. Fingers crossed!
Så himla underligt hur allt har blivit. Från en super like på tinder, till det här. Hur jag den nionde mars bara satte mig på ett plan till Charlotte, North Carolina för att träffa honom. Utan att veta hur det hade kunnat sluta, för hur skulle vi kunna veta att vi skulle tycka om varandra så mycket i verkligheten också?
Trots att vi bara har känt varandra i lite mer än två och en halv månad än så länge, så har vi så otroligt många knäppa och roliga minnen ihop. Är så glad över att detta har inträffat. Att han från ingenstans kom in i mitt liv och jag föll pladask.
Har suttit den senaste timmen och tänkt på allt som har hänt. Hur vi dom första timmarna, efter han hade hämtat upp mig på flygplatsen i Charlotte, knappt kunde kolla varandra i ögonen. Hur vi den första hela dagen vi var med varandra satt i en bil i cirka nio timmar tillsammans. Hur vi lyckades låsa in bilnycklarna i bilen på Walmarts parkering. Alla pratstunder, alla tysta stunder. Äsch nu bara babblar jag utan att jag riktigt vet vart jag vill komma. Vill väl bara säga att jag är oerhört tacksam för att detta har hänt, det har verkligen förgyllt min tillvaro minst sagt.
Kommentarer
Trackback
